Jag har druckit julgranste och läst hela kvällen. Innan dess slog jag rekord på löpbandet (60 minuter!) och irrade omkring i snöstormen med en skällande hund. Det har hänt så mycket denna veckan att jag känner mig alldeles tom. Jag har fått veta vilken som är min sista dag på jobbet och hur länge jag kommer att få lön. Jag är ganska nöjd med utfallet av förhandlingarna men känner ändå vemod inför vad som komma skall. Jag har egentligen inget problem med att lämna min arbetsplats för gott men jag vill inte tappa kontakten med en rad jättesnälla och omtänksamma arbetskamrater. Våra vägar kanske aldrig mer korsas och det känns som en ofrivillig uppoffring. Människor som ger mig styrka och råd kommer att försvinna ur mitt liv. Människor som jag skrattat tillsammans med i över tre år, människor som jag är van att kunna prata med om vad som helst, när som helst. Och allt detta tas ifrån mig dagen innan julafton.

Det kommer att bli en udda jul i år. Inte bara för att jag mister jobbet. Men jag vet att min familj kommer att hålla ihop och stötta mig så mycket de kan. Men det är ändå svårt att släppa taget om något som är en så stor del av ens liv.

Som tur är finns det alltid en positiv sida till allting som händer. Så från och med den tjugofjärde december är det fritt fram för fika med vännerna, träningspass mitt på dagarna, lunch hos mami när jag känner för det, morgonpromenader, streckläsning av böcker och pysselkvällar. Det här kan faktiskt bli det bästa någonsin!