Jag har vantrivts på mitt jobb i flera månader. Jag har varit understimulerad och uttråkad och längtat mig bort från datorer, svavellukt och lastbilar. Ibland har jag funderat över hur det skulle vara att bli uppsagd; som en spark i baken, en sorts nystart. "Jag skulle inte bli ledsen." har jag sagt. Men igår blev jag det. För inte bara jag har fått kicken, hela min arbetsplats ska läggas ned.

Jag är inte ledsen över att jag förlorar mitt jobb. Det som känns vemodigt är att allting ska avvecklas. Jag är ledsen för alla människor som kommer att bli arbetslösa. För alla som är så pass gamla att det knappt går att få jobb igen. För alla som har stora skulder. För alla som inte ser någon framtid. Jag kommer inte kunna hälsa på mina arbetskamrater för ingen kommer att finnas kvar. Arbetsplatsen där jag spenderat snart 3,5 år kommer att försvinna.

Jag kommer alltid att klara mig. Jag är en driven, intelligent 23-årig söt tjej med fotografiskt minne. Det kan ju liksom inte bli fel. ;) Även om framtiden känns oviss och lite orolig är jag inte rädd för att jag ska bli arbetslös. Så nu ska jag ta mig en stor funderare över vad jag vill göra efter nyår. Ska jag ta första bästa jobb eller ska jag studera nästa höst? Och vart ska jag i så fall jobba tills dess? Det är många frågor som ska besvaras men jag är som tur är säker på att allting kommer att lösa sig.



Jag måste samtidigt uttrycka min besvikenhet på vissa nära och kära som lyser med sin frånvaro i sms och telefonsamtal. Är det inte nu man ska vara familj och vänner? Är det ingen som kan ta sig en minut och skicka iväg ett sms och skriva att ni tänker på mig? Inte ens ett litet mail på Facebook? Jag blir så jävla besviken för jag vet att ni vet. Lite stöd skulle inte skada. Var är medkänslan? Jag bara undrar.