Häromdagen såg jag en så fruktansvärt gullig dokumentär om isbjörnen Knut (och fyra andra björnungar) på tv-kanalen Nature. Det var så sött att jag nästan inte kunde titta på det för jag blev alldeles kär i de små björnungarna. De är så ulliga och söta att man vill hoppa in i tv:n och krama dem. Hursomhelst var det en man vid namn Tomas Dörflein på Berlin Zoo som tog sig an Knut när hans mamma avvisade honom och blev hans nya mamma. De var så söta tillsammans och Tomas dedikerade hela sitt liv till Knut. Men i slutet av dokumentären stod det "In memory of Tomas Dörflein" och jag blev alldeles förtvivlad. När jag googlade honom fick jag reda på att han tydligen fått en hjärtattack 2002 vid endast 44 års ålder. Och enligt en djurskötare saknar Knut sin "mamma" och ylar så fort det blir tomt utanför hans anläggning. Så ledsamt.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta inlägget förutom att lille isbjörnsungen Knut är så sjukt söt och att det vore en dröm att få ta hand om en djurunge så som Tomas Dörflein gjorde. Mata den, bada den och leka med den. Tänk om man var miljonär. Då skulle jag jobba med djur ideellt. Vilket fantastiskt liv det måste vara!