Jag har befunnit mig någonstans mellan bitterhet och apati sedan igår. Att inte veta måste vara det värsta som finns. Att inte veta om man kommer att starta ett nytt liv den första september eller fortsätta i de gamla spåren ett tag till. Och om det sistnämnda händer - ska man då tänka om? Jag har ju en liten plan B som ligger undanstoppad eftersom jag egentligen inte vet om jag vill plocka fram den. Man kan säga så här: det är nog egentligen min högsta önskan fast jag är osäker på om jag vill ta mig hela vägen dit. [Kryphål infogas här, tack.]